onsdag 9 februari 2011

Att få ett jobb

Lyssnade på Tendens i P1 idag där de diskuterade åttitalisterna och deras kollektiva egenskaper. En av de som var med i programmet var miljöpartiets nygamla bulldog Gustav Fridolin. Någonstans mitt i hans analys av sin egen generation dök som vanligt, när Gustav är med, konstaterandet att Sverige sedan nittitalet snabbt dragits ned i det stora eländet upp. Bland annat påpekade han att 20% av åttisarna inte fått nåt jobb. Jag vill inte på något vis påstå att ungdomsarbetslösheten är något annat än ett stort problem men det är ändå lite intressant att vi, inte bara åttisarna faktiskt, alltid när vi diskuterar detta formulerar oss som att "folk" inte får några jobb. Vaddå får? Jag har aldrig varit arbetslös men lik förbannat aldrig FÅTT nåt jobb. Det är ju möjligt att man faktiskt fick jobb nån gång på femtitalet eller så när industrin fullständigt dammsög gator och torg på arbetskraft men det får vi nog se som en historisk parentes. Jobb är förstås ingenting man får av någon annan. Jobb är någonting man skaffar sig. När vi uttrycker att alla skall ha ett jobb är väl allt i sin ordning men när vi säger att det är förfärligt att det är så många som inte får några jobb tycker jag att det lockar in oss i nån sorts märklig offermentalitet. Man får liksom känslan av att vår förväntan är att det är någon annans fel att man inte har ett jobb, att det är någon annans ansvar att skaffa ett jobb åt en. Men det är det förstås inte. Det kan naturligtvis vara svårt eller kanske till och med omöjligt för en viss person att skaffa ett jobb men hur man än vänder och vrider på det (sjuka personer undantagna) så kan det ju aldrig vara någon annans fel, eller?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar