onsdag 16 februari 2011

Är inte fred en bra ide heller, eller?

I en intervju med DN konstaterar statsministern att hyresrätter, i Stockholms innerstad, inte fungerar som det är tänkt att hyresrätter skall fungera. Alla som har bott eller för den delen försökt bo i Stockholm vet att detta är sant. Man får ingen hyreslägenhet i innerstan utan att (1) ha stått i bostadskö sedan man föddes, (2) känner en privat hyresvärd, (3) köper ett hyreskontrakt svart eller (4) byter till sig en hyresrätt mot en annan hyresrätt, bostadsrätt eller villa. Att statsministern påpekar detta är inte en åsikt. Det är fakta. Att utifrån detta dra slutsatsen att statsministern inte gillar hyresrätter är ju i bästa fall befängt och i värsta fall avsiktligt förledande. Det är ju lika löjligt som att påstå att man inte gillar fred bara för att freden inte funkar så bra i Bagdad just nu till exempel.
I en annan DN-artikel signerad Kristoffer Örstadius säger Marielle, 19 år, att det är "konstigt att man måste vara rik för att bo i stan". Det är ju också en väldigt konstig inställning. Man måste vara rik för att köpa en picasso också, är det också konstigt? När tillgången är mindre än efterfrågan blir det dyrt, så fungerar det i en marknadsekonomi. Eller, hur hade Marielle tänkt sig att det skulle fungera? Skall vi arrangera lägenhetslotterier kanske, är det mindre konstigt? Nä, Marielle tycker nog att det skall byggas fler hyreslägenheter i innerstan och det tycker jag också men en förutsättning för att det skall ske är ju att det är lönsamt att bygga. Det är det inte. Den reglerade hyresmarknaden skapar en situation som leder till att byggandet av hyresrätter blir en förlustaffär. Men då kan väl staten subventionera byggandet av hyresrätter i innerstan, eller? Jo, det förstås, om man tycker att det är rimligt att familjer som bor i hyresrätter i mindre attraktiva områden skall betala för att Marielle skall ha gångavstånd till city så är väl det helt i sin ordning. Det tycker inte jag.

onsdag 9 februari 2011

Att få ett jobb

Lyssnade på Tendens i P1 idag där de diskuterade åttitalisterna och deras kollektiva egenskaper. En av de som var med i programmet var miljöpartiets nygamla bulldog Gustav Fridolin. Någonstans mitt i hans analys av sin egen generation dök som vanligt, när Gustav är med, konstaterandet att Sverige sedan nittitalet snabbt dragits ned i det stora eländet upp. Bland annat påpekade han att 20% av åttisarna inte fått nåt jobb. Jag vill inte på något vis påstå att ungdomsarbetslösheten är något annat än ett stort problem men det är ändå lite intressant att vi, inte bara åttisarna faktiskt, alltid när vi diskuterar detta formulerar oss som att "folk" inte får några jobb. Vaddå får? Jag har aldrig varit arbetslös men lik förbannat aldrig FÅTT nåt jobb. Det är ju möjligt att man faktiskt fick jobb nån gång på femtitalet eller så när industrin fullständigt dammsög gator och torg på arbetskraft men det får vi nog se som en historisk parentes. Jobb är förstås ingenting man får av någon annan. Jobb är någonting man skaffar sig. När vi uttrycker att alla skall ha ett jobb är väl allt i sin ordning men när vi säger att det är förfärligt att det är så många som inte får några jobb tycker jag att det lockar in oss i nån sorts märklig offermentalitet. Man får liksom känslan av att vår förväntan är att det är någon annans fel att man inte har ett jobb, att det är någon annans ansvar att skaffa ett jobb åt en. Men det är det förstås inte. Det kan naturligtvis vara svårt eller kanske till och med omöjligt för en viss person att skaffa ett jobb men hur man än vänder och vrider på det (sjuka personer undantagna) så kan det ju aldrig vara någon annans fel, eller?