onsdag 23 november 2011

Manlig omskärelse

Omid Aghajaris inlägg i debatten om manlig omskärelse är minst sagt egendomlig. Efter en lång utläggning om omskärandets påstått medicinska fördelar sammanfattar han det hela med följande.

"I förlängningen är det detta omskärelsen symboliserar för otaliga människor i diaspora – drömmen om och bandet till det söndertrasade hemlandet. Ett band som några utomstående nu kommer och vill smutsa ned och göra olagligt."

Men vänta lite nu. Menar han på allvar att föräldrarnas behov av en koppling till sina ursprungsländer skall tillfredställas genom att man skär i snopparna på sina nyfödda söner. Nu får det väl ändå vara nog. Föräldrar som skär i och avlägsnar delar av sina barns organ utan att någon sjukdom som motiverar detta förekommer ägnar sig åt grov misshandel. Det är inte svårare än så. Om deras barn, när de fyllt myndiga, känner ett slikt behov av samhörighet med sitt ursprung går det bra att genomföra åtgärden då. När den person som innehar kroppen också själv har behovet alltså.

måndag 29 augusti 2011

Är du verkligen värd nåt lilla vän

För ett par månader sedan frågade min åttaårige son Linus om han fick skapa ett konto på http://moviestarplanet.se, flera av hans klasskamrater hade konton där och "spelade/vistades" där. Jag surfade dit och kollade in det hela och tyckte väl att det verkade ganska harmlöst, så jag sade att visst kunde han väl få det, inom ramen för den datortid han har tillgång till. Efter ett par veckor insåg jag dock att jag hellre skulle se honom uppslukad av nåt shoot-em-up-spel än av denna avskyvärda internetskapelse. De värderingar som överförs från moviestarplanet till barnen är tämligen obehaglig. Det är viktigt att vara berömd, ha så många "vänner" som möjligt av så hög rang som möjligt. Det är viktigt att ha ett snyggt rum och snygga kläder och accessoarer, och så vidare. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det budskap som trummas ut är att du duger bara om du är känd och har hög status. Att du inte är värd någonting om du inte har rätt prylar och känner rätt personer. Kanske inte ett budskap som jag står bakom direkt, om man säger så. Som ung, redan i mellanstadiet faktiskt, spelade jag en hel del rollspel. Advanced Dungeons & Dragons hette det på den tiden. Det gick lite förenklat ut på att man skapade sig en karaktär och sprang omkring i en låtsasvärld, ofta i grottsystem i ett rutigt anteckningsblock från Esselte, och dödade troll, orcher, drakar och annat otyg. Man jagade högre nivåer (levels) för att bli mäktigare och kunna döda läskigare monster. Redan då höjdes en del röster om att vi som ägnade oss åt detta skulle bli förstörda och ägna hela vårt vuxenliv till att sticka svärd och annat vasst i våra nära och kära. Så blev det förstås inte, vi blev vanliga tråkiga svenssons allihop, lite bättre på engelska än vad vi annars skulle blivit men det var väl det enda. Vad rollspelandet dock inte påverkade var vår självkänsla eller vårt självförtroende. Ur det perspektivet var det en helt harmlös lek. Men, moviestarplanet är ingen harmlös lek. Den sprider värderingar som är gräsliga och som är allt annat än lämpliga för barn i åttaårsåldern. Det är en lek som barnen helt enkelt inte behöver, så det så.

söndag 8 maj 2011

Frälsningsarméns syn på homosexualla

I en artikel i SVD, framgår det med all tydlighet hur trångsynta, gammaldags och intoleranta frälsningsarmén är. Jag kan inte förstå varför religiösa samfund envisas med att vara så fantastiskt intresserade av vad vuxna män och kvinnor gör i sängkammaren. Varför bryr de sig? Vad är det för en perverterad böjelse de alla verkar lida av som gör att de känner sig så vansinnigt hotade av människors kärlek till varandra. Jag förstår inte. Det är också med ökande irritation som jag noterar att svenska skattepengar fortsätter att delas ut till landets alla religiösa livsåskådningsföreningar, varav väldigt väldigt många har en minst sagt moraliskt tveksam inställning till jämlikhet mellan könen och till HBT-personer, samtidigt som inte en enda slant går till den enda livsåskådningsförening som insisterar på att ALLA i vårt samhälle skall behandlas på samma sätt och att ALLA har rätt att leva sina liv som de själva vill så länge de inte skadar andra, nämligen humanisterna.

När frälsningsarmén till exempel hävdar att man kan bota homosexualitet med bön så säger de ju att alla homosexuella är sjuka. Det är direkt kränkande och borde likställas med förtal. Det borde vara åtalbart. Att religiösa samfund så ofta envisas med att såra och kränka människor som inte faller inom ramen för deras egna konservativa ramar är i bästa fall naivt och i värsta fall ett exempel på ren och pur ondska. Ni borde skämmas!

onsdag 16 februari 2011

Är inte fred en bra ide heller, eller?

I en intervju med DN konstaterar statsministern att hyresrätter, i Stockholms innerstad, inte fungerar som det är tänkt att hyresrätter skall fungera. Alla som har bott eller för den delen försökt bo i Stockholm vet att detta är sant. Man får ingen hyreslägenhet i innerstan utan att (1) ha stått i bostadskö sedan man föddes, (2) känner en privat hyresvärd, (3) köper ett hyreskontrakt svart eller (4) byter till sig en hyresrätt mot en annan hyresrätt, bostadsrätt eller villa. Att statsministern påpekar detta är inte en åsikt. Det är fakta. Att utifrån detta dra slutsatsen att statsministern inte gillar hyresrätter är ju i bästa fall befängt och i värsta fall avsiktligt förledande. Det är ju lika löjligt som att påstå att man inte gillar fred bara för att freden inte funkar så bra i Bagdad just nu till exempel.
I en annan DN-artikel signerad Kristoffer Örstadius säger Marielle, 19 år, att det är "konstigt att man måste vara rik för att bo i stan". Det är ju också en väldigt konstig inställning. Man måste vara rik för att köpa en picasso också, är det också konstigt? När tillgången är mindre än efterfrågan blir det dyrt, så fungerar det i en marknadsekonomi. Eller, hur hade Marielle tänkt sig att det skulle fungera? Skall vi arrangera lägenhetslotterier kanske, är det mindre konstigt? Nä, Marielle tycker nog att det skall byggas fler hyreslägenheter i innerstan och det tycker jag också men en förutsättning för att det skall ske är ju att det är lönsamt att bygga. Det är det inte. Den reglerade hyresmarknaden skapar en situation som leder till att byggandet av hyresrätter blir en förlustaffär. Men då kan väl staten subventionera byggandet av hyresrätter i innerstan, eller? Jo, det förstås, om man tycker att det är rimligt att familjer som bor i hyresrätter i mindre attraktiva områden skall betala för att Marielle skall ha gångavstånd till city så är väl det helt i sin ordning. Det tycker inte jag.

onsdag 9 februari 2011

Att få ett jobb

Lyssnade på Tendens i P1 idag där de diskuterade åttitalisterna och deras kollektiva egenskaper. En av de som var med i programmet var miljöpartiets nygamla bulldog Gustav Fridolin. Någonstans mitt i hans analys av sin egen generation dök som vanligt, när Gustav är med, konstaterandet att Sverige sedan nittitalet snabbt dragits ned i det stora eländet upp. Bland annat påpekade han att 20% av åttisarna inte fått nåt jobb. Jag vill inte på något vis påstå att ungdomsarbetslösheten är något annat än ett stort problem men det är ändå lite intressant att vi, inte bara åttisarna faktiskt, alltid när vi diskuterar detta formulerar oss som att "folk" inte får några jobb. Vaddå får? Jag har aldrig varit arbetslös men lik förbannat aldrig FÅTT nåt jobb. Det är ju möjligt att man faktiskt fick jobb nån gång på femtitalet eller så när industrin fullständigt dammsög gator och torg på arbetskraft men det får vi nog se som en historisk parentes. Jobb är förstås ingenting man får av någon annan. Jobb är någonting man skaffar sig. När vi uttrycker att alla skall ha ett jobb är väl allt i sin ordning men när vi säger att det är förfärligt att det är så många som inte får några jobb tycker jag att det lockar in oss i nån sorts märklig offermentalitet. Man får liksom känslan av att vår förväntan är att det är någon annans fel att man inte har ett jobb, att det är någon annans ansvar att skaffa ett jobb åt en. Men det är det förstås inte. Det kan naturligtvis vara svårt eller kanske till och med omöjligt för en viss person att skaffa ett jobb men hur man än vänder och vrider på det (sjuka personer undantagna) så kan det ju aldrig vara någon annans fel, eller?